Tredje Gången Gillt

Om man är riktigt cynisk, och då är man värre än Dr House, så ska man inte tro på NÅGOT alls över huvud taget, bara på det man själv kan bevittna eller bevisa. Inte ens det nästan. Detta var en diskussion jag hade med en kompis för att tag sedan, runt frågan: "hur kan vi veta att det vi lärt oss stämmer?". Bara för att någon eller många personer säger en sak betyder inte det att det är sant. Bara för att det står i en bok betyder inte det att det är sant. Bara för att alla verkar tro sig veta att en sak är sann betyder inte det att det är sant.

Ta månen, till exempel. Hur kan vi, enligt ovanstående cyniska princip, veta att månen är ett klot av sten ute i rymden som några amerikaner en gång gick på? Egentligen finns det inget som helst bevis för att månen är vad den är och att någon besökt den. Om man ska riktigt på djupet finns det inte ett enda sätt att bevisa det på. Vi kan se bilder, som är fabrikerade. Vi kan höra människor berätta om det, de som varit där, men de kan ljuga. Vi kan göra vetenskapliga undersökningar, men vi kan aldrig lita på resultaten. Vi kan till och med åka dit, men om man ska vara kritisk mot allt, ska man även vara kritisk mot sig själv. Det betyder, att man egentligen inte kan lita på att man åkt dit, kanske det var en dröm eller en hallucination, en önskan eller bara ett påhitt?

Sjävklart är ett sådant förfarande extremt ohälsosamt. Jag tror man skulle börja se världen som sin fiende, att alla i världen döljer något, att alla konspirerar emot en. Att allt man fått höra är en lögn, att ingen någonsin har sagt något sant och riktigt. Därför avråder jag från ett sådant extremkritiskt tänkande!

Man bör väl finna någon gyllene medelväg mellan detta och att inte vara kritisk alls. Det skulle fungera mycket bra.