Tredje Gången Gillt

Min granne har nyligen avldit. En man som jag känt sedan 13 år tillbaka i tiden. När mamma flyttade hit för tretton år sedan besökte jag och mina syskon min granne väldigt ofta, flög drake, sköt luftgevär och pratade via amtörradio med människor överallt. Idag fick jag av mamma höra att han dött, på väg genom skogen till en annan granne. Jag vet inte orsaken än.

Det kommer alltid fram saker när sånt här händer. Nu vet jag inte hur sant detta är, men det det verkar som om han levde sin sista tid i yttersta fattigdom. Han hade fått åka in till sjukhuset akut för ett tag sen, och efter det fick han gå på medicin. Han slutade även att röka, något som han gjort under många, många år, i alla fall så länge jag känt honom. Men, så helt plötsligt slutade han gå på medicin. Vi misstänker att han helt enkelt inte hade råd att köpa medicin. Kanske var det så illa att han inte ens hade råd med mat. Då ställer man sig frågan; vad FAN är det för välfärdsland vi lever i? Var är den välfärd som vi nästan är lite kända för?

Sånt här finner jag oacceptabelt. Jag är inte beredd att skylla detta på effekter av politiska reformer utfärdade av regeringen, men man blir misstänksam. Varför ska människor som inte kan jobba tvingas till arbete? Varför ska de som inte kan jobba, om de inte jobbar, tvingas leva på svältbelopp? Regeringens argument är väl att de vill komma åt fuskarna. Ja, det är vedervärdigt att fuska till sig pengar bara för att man inte vill jobba. Men, oavsett hur känslokalla och rent av onda försäkringskassan blir kommer fuskarna alltid att kunna fuska. Istället driver man ut arma människor, som min granne, rakt ut i utanförskap och knappt skäliga liv. Min granne gnällde aldrig. Han var alltid hjälpsam, ställde alltid upp med allt vi bad honom om. Han förtjänade bättre.

Jag blir misstänksam. Sånt här hörde jag aldrig om förr. Jag var visserligen yngre, och fattigdom var säkert förekommande, men nu hör man titt och tätt om sånna här "misslyckanden". Jag anser att läkarvård och medicin bör vara gratis. Vi ska inte ha gräddfiler och de med mer pengar ska inte ha mer rätt till sjukvård. Det är en enkel princip om vi vill bevara vår välfärd - där vi delar på utgifterna och hjälper varandra. Om min granne hade berättat om sina problem (om det nu inte bara är ett rykte som går), givetvis hade vi försökt hjälpa honom. I min familj är något sådant en självklarhet.

Jag ser utvecklingen upprörande.

Vi borde protestera, resa oss och säga ifrån. Men, som min skottske lärare ofta påpekar, vi är svenskar. Vi ska vara lugna, samlade och inte föra liv. Men, kanske är det dags att lägga bakom oss vår svenskhet och reagera på de orättvisor som faktiskt finns där ute?

Stay tuned - snart kommer inlägg om Jan Björklunds Elitklasser!

Jag väljer nu att INTE diskutera bensinpriser, trots att jag sa det. Detta inlägg kommer istället handla om en vision, och stegen mot denna vision.

Vägen mot visionen består av tre diskreta och en kontinuerlig fas.

Fas 0 - Den kontinuerliga transfereringsfasen
Fas 0 är den fas som sträcker sig över de andra tre faserna, och är den fas vi redan är inne i. I denna fas fokuserar man på att i allmänhet reducera nyttjandet och utsläppen av koldioxid från motorfordon. Detta har man redan arbetat på ett tag, och jag befarar att bränslesnålhet för en bil är en avtagande exponentialkurva. Den mängd bränsle en bil förbrukar kommer alltså allt långsammare att närma sig ett fixt värde. Detta är dock bara min egen teori.

Fas 0 handlar också om forskning och övergångar från bensin/diesel till rena energier, såsom biogas, el (och kanske etanol om framställningen i sig är miljövänlig). Detta är ju också något som pågått sen vi fick upp ögonen för klimatproblemen, men denna process är långsam.

Fas 1 - Den första elimineringsfasen
Detta är den första och enklaste fasen. Den bygger helt enkelt på att eliminiera onödiga transporter med motorfordon. Främst syftar denna fas till att begränsa och slutligen totalt stoppa helt onödiga nöjesresor med tex bil eller kryssningsfartyg. Genomförande av denna fas kan vara alla möjliga saker, tex att ställa bilen (eller samåka med andra), bojkotta fotbollsmatcher till vilka tusentals människor tar bilen samt att se potentialer med tåg/buss-transporter av varor/gods istället för med lastbilar och flyg.

Fas 2 - Den andra elimineringsfasen
Nu blir det genast mycket svårare. Denna fas syftar till att reducera och slutligen totalt stoppa de flesta långtgående transporter. Denna fas riktar sig alltså främst till förändringar inom transportväsendet i allmänhet. Den första fasen torde va ganska billig, denna fas kan bli snuskigt dyr, men billigt om man jämför med de kostnader en plötslig oljebristskatastrof skulle innebära. I fas 2 måste alltså de flesta långtgående transporter med främst lastbilar bort.

Fas 3 - Utopifasen
Till skillnad från de andra två (tre) faserna handlar denna fas om den slutgiltiga omställningen från bensin/diesel till rena energiformer. I utopifasen (som både kan definieras som den sista kraftansträngningen eller som slutstadiet för civlisationen) är i stortsett alla transportmedel antingen utbytta mot andra, eller så är bränslena utbytta. Dvs, detta innebär inte att bilen helt är borta, utan att de bilar som finns drivs av fullständigt grön energi. Utopifasen är dessutom den fas vi alla bör sträva efter, och den fas som Fas 0 kommer övergå i.

Sammanfattning - Med hjälp av tre diskreta och en kontinuerlig fas kan vi nå ett grönare samhälle (ur transportsynpunkt). Med detta ska inte sägas att det är 100% genomförbart. Vissa element kan bli extremt dyra och nästintill omöjliga att genomföra. Men, jag vill påstå att inget är HELT omöjligt, saker är inte uppdelat i två läger; möjligt och omöjligt (även om vissa tror detta).

Jag och min mor delar samma vision om skolan.
Om man tar denna vision och lägger till en idé av min käre vän Mathias, så torde man få ett ultimat skol- och intagningssystem. Sen hur avancerat/dyrt det blir att implementera i verkligheten, det är inte min uppgift att beräkna här. Jag presenterar bara en bra vision kombinerat med en bra idé.

Visionen är tämligen enkel i teorin; att alla ska få läsa den inriktning och linje de önskar.
Idén är också tämligen enkel; att alla som vill ska få inrikta sig på sina favoritområden så tidigt som möjligt.

Låt mig börja med idén. Den bygger ju på att, förslagsvis under högstadiet, de elever som redan vet vad de vill med sin skola och utbildning, ska få den möjlighet de behöver för att börja inrikta sig. Det kan tex vara de som i framtiden vill hålla på med Samhällskunskaps-ämnen. Då kan den eleven få pyssla mer med samhällskunskap istället för naturvetenskap. De som gillar att hålla på och mecka med bilar ska få möjligheten att lära sig mer om detta och ha schemalagda praktiska moment. Givetvis ska alla specialinriktningar ge full behörighet att läsa vidare på gymnasiet.

Hur är det då med visionen? Jo, låt mig först säga några ord om marknaden.
Marknaden ses som den plats där all handel, inrikes och utrikes sker. Marknaden styr vilka priser alla varor ska ha. Finns två krafter som påverkar marknaden; utbud och efterfrågan. Utbud är vad som finns att köpa, och efterfrågan är hur många som vill köpa.

I dagens intagningssystem är det marknaden som styr. Om man tänker,så är det så det funkar. Ta frisörslinjen tex. Marknaden påverkar hur många frisörer som behövs, och eftersom det inte är ett stort antal ökar "priset" dvs intagningspoängen. Och det är i detta problemet ligger. Höga intagningspoäng har INGET att göra med dina chanser att bli en framgångsrik frisör. De säger bara att du är ambitiös och har lagt ned dig (eller att skolan var alldeles för snäll med betygen).

För att optimera samhället bör de som gillar yrke X få syssla med yrke X. De som är bäst på att utföra yrke X bör jobba med yrke X. Detta speglar min syn på självförverkligande; att mål och mening med livet är att få pyssla med saker man verkligen gillar att göra. Det nuvarande intagningsystemet till gymnasiet blockerar detta.

Alla som vill klippa hår kan inte klippa hår, några sådana resurser finns inte vad jag vet. Något som jag tror på är intagningstest till speciella utbildningar (eller till alla, för den delen). I vilket fall skulle jag vilja se ett minskande av intagningspoängens betydelse till förmån för poäng inom lämpliga områden.

Ett exempel på detta bör vara på sin plats. Säg att jag när jag började högstadiet visste att jag gillade naturvetenskap, roliga kemiska experiment och rymden. Dessa intressen luktar naturvetenskapsprogrammet på gymnasiet. Men först ska jag igenom högstadiet, kanske den mest tradiga och enformiga perioden under hela skolgången. Här läser man samma ämnen om och om igen tre år i rad. Om jag nu vet att naturvetenskap är min grejj, borde jag kunna läsa mer och djupare inom NO och mer ytligt inom SO. De som inte spikat ut sin framtid får ju givetvis läsa högstadiet som det är idag ungefär, dock med möjligheter att specialisera sig under skolgången.

När jag sen ska söka till gymnasiet till naturprogrammen, ska intagningspoängen (+ intagningstest) baseras på de kunskaper jag fått inom natur- och närliggandenatur-ämnen. T.ex fysik och kemi. Mina poäng i tex idrott eller slöjd bör spela mindre roll. Den som orkar kan säkert formulera detta med någon matematisk formel och utforma ett rättvist system!

Vad tror du om detta? Kommentera gärna!

Detta kommer bli svårt.
Vet inte ens om jag kommer i mål,  om inte kommer ett nytt försök att göras i framtiden. Det finns så extremt många aspekter, vet inte riktigt vad jag ska börja med. Kanske det mest grundläggande; jag dricker inte. Det kanske motiverar varför jag tycker som jag gör i den här frågan, tveksamt om jag skulle tänka likadant om jag var som alla andra och drack öl och sprit.

Eftersom programmet sändes inte helt nyligen, kan jag tyvärr inte citera några direkta uttalanden. Men, diskussionen handlade främst om huruvida man borde visa alkohol i TV eller inte. Min åsikt är som följer; nej, man borde inte visa alkohol i TV, inte som det enda alternativet. Vad menar jag med det? Jo, genom att ha program där man alltid dricker alkohol till maten istället för annat bygger man upp en bild av vad som ska föreställa normen. Visst, alkoholkonsumtion ÄR normen, men varför kan man inte vända på dig? Varför ska det vara så att det är en enda deltagare i Mästarnas Mästare som avstår vinet som i det programmet flödar och tar Fanta istället? Att alltid visa alkohol, och nästan aldrig nåt annat, är att romantisera alkoholen. Man gör det till något som man SKA dricka till maten, som Fritiofsson menar. Som om alkohol nästan var ett krav. När man avstår, kan det hända att folk ser snett på en. Det har, vilket är bra, aldrig hänt mig, men kanske kommer det att göra det i framtiden. Mitt förslag är i linje med vad Gudrun Schyman sa i programmet; varför kan man inte dricka mineralvatten istället, särskilt i sport-program som Mästarnas Mästare? Jag anser att de som deltar där är kända idrottsprofiler och som bör förgå med gott exempel för yngre tittare. Det spelar ingen roll om barn och ungdomar tar efter, det tror jag inte själv, men det ger fortfarande en ganska ensidig bild; när man äter mat ska man dricka vin. Mästarnas Mästare är inte ensamma om detta; detta förekommer i en rad andra program, såsom Halv Åtta Hos Mig, Stjärnorna på Slottet och Så Mycket Bättre. Den som tror att detta handlar om att jag tror att folk som dricker alkohol i TV förespråkar alkoholism, är ute och cyklar i bussen. Återigen, sambandet, om det ens existerar, mellan alkohol i TV och överdrivet drickande i TV är upp till dig som läsare.

Jag kan säga att när personer som George Scott i Mästarnas Mästare tar fanta, eller när Ulf Brunnberg tar gammal hederlig mjölk, då blir jag glad. Sen att Brunnberg mitt i debatten börjar skrika frågande till Gudrun Schyman att han inte fattar problemet med att folk dricker i TV (när de pratat om det i 20 minuter alla redan) är en annan sak.

Jag vill vara säker på ren fakta när jag presenterar den; Schyman hävade att för varje tusenlapp som kommer in som alkoholskatt går 10.000 ut i kostnader för samhället, orsakat av alkohol. Detta låter som en fasansfull "dålig deal" för staten. Jag kollade nyligen upp dessa siffror, kunde inte hitta några som var för samma år, men detta är vad jag fann:

Samhällets direkta kostnader för alkohol och narkotika har av Socialstyrelsen beräknats till knappt 30 miljarder kronor 2003. Samt. Statens inkomst av alkoholskatt beräknas till 10 miljarder kronor 2005.
Mina källor här är Socialstyrelsen och Regeringen.

Även om det är inte som Schymans siffror, är det fortfarande en hemskt stor skev fördelning mellan inkomster och utgifter när det gäller alkohol. Och om jag tror rätt, är den ännu skevare nu, som Schyman påstod. Det finns mycket man kan göra för att minska alkoholkonsumtionen, att höja skatten sprit är bara en av dem. Men, om nu höjda bensinpriser kan få folk att åka bil mer sällan (se kommande inlägg om bensin), borde väl höjda alkoholskatter få folk att dricka mindre? Om vi antar det kommer alltså utgifterna att minska (folk som dricker = mindre kostnader för skattebetalarna) och inkomster vara ungefär lika (mindre som handlar, men dyrare).  Utöver detta tror jag på information om alkohol och dess negativa effekter redan tidigt, lämpligen på högstadiet, men också på gymnasiet, där det var folk i mina egna kretsar började dricka. Dessutom bör tullen skärpas, så att den olagliga importen av sprit minskar. Utöver detta, tja, det är föräldrarnas ansvar att se över vad sina barn gör. Bara rim och reson som säger att ju tidigare ett barn börjar dricka, desto mer ökar risken att det går åt helvete senare i livet. Finns säkert massa mer man kan göra, men det är dessa saker jag kommer att tänka på i skrivande stund.

Jag anser att alkohol i vissa sammanhang är extremt onödigt. Nyligen fick jag ett brev från studievägledaren om ett möte med dataföretaget Sogeti. Jag brukar ta alla chanser att träffa möjliga arbetsgivare. Men i just detta fall var det något jag reagerade på, och det var på Sogetis egna inbjudan till oss studenter. Överst på inbjudan var en bild på, ja ni har väl säkert redan gissat, ett glas med skummade öl. Dessutom lockar Sogeti med att bjuda på denna dryck och mat i deras studentpub. Aldrig i livet skulle jag tro att någon skulle försöka tvinga på studenter alkohol, det är inte därför jag är kritisk till detta och väljer att avstå. Anledning är, som jag sa, att det är helt onödigt att romantisera alkohol. För mig är det, när jag läser en sådan inbjudan, att "Här på Sogeti programmerar vi och dricker öl. Studenter gillar att supa och dricka öl, därför har vi vår fina studentpub där vi kan ragga på jobbsugna studenter". Om det är så här som de tänker har jag inget mer att säga. Om inte, kan man fundera över vad deras andra intentioner är. Öl kanske är den mest vanliga drycken (men bara för att den är vanlig, varför trycka upp inbjudningar med den på en tredjedel av bilden), kanske den gyllene färgen lockande för studenter??!!? Om jag skulle göra en inbjudan skulle jag fokusera på vad studenter kan vinna på som går på mötet; och skriva att "god mat och dryck kommer att serveras till alla deltagare". Jag är nästan sugen på att gå dit bara för att fråga dem om hur de tänker, men jag låter nog bli. Men, som en kompis tillade, ska man väl kanske inte anta att det är alkohol i ölen? Det finns ju alkoholfri öl, men i just detta fall tror jag inte det är fallet!

Så, nu har jag klarat av en kort liten diskussion kring alkohol i detalj. Jag ska nu gå in på mina åsikter kring själva drickandet, varför jag anser att det egentligen är bortslösande pengar.

Alkohol dödar och förstör. Oavsett de positiva effekterna hos berusningsmedel, så kan ingen säga emot mig på den punkten. Alkoholism är en sjukdom, och den går i min släkt, och i många andra släkter runt om kring i Sverige och världen. Det är ingen i min närmasta familj som har problem med spriten, men det förekommer på mammas sida. Varför? Jag begriper mig inte på det. Jag tror att alla känner någon eller känner till någon som har eller har haft alkoholproblem. Personer som har tagit sig från beroendet - lyssna på dem! Avskräckningar kanske kan fungera, men jag är inte säker.

Beroende, varför vill man riskera att sätta sig i ett sådant? Likt nikotinberoende och narkotikaberoende är det evigt slöeri med pengar som kan läggas på annat. Ett slöseri som samtidigt förstör kroppen. Låt mig ta ett steg tillbaka här. Alla som dricker är givetvis inte beroende av det (även om det ibland kan framstå så!). Vi ska lämna de som är beroende och effekterna av detta till senare.

Alkohol gör en dum. Visst akn alkohol göra en rolig (även om andra kanske inte tycker så!), men överdriven konsumption gör att man kan hitta på saker man aldrig skulle göra när man var nykter. Vissa saker kan vara ganska harmlösa, men andra ganska allvarlig. En riktigt allvarlig sak är att sätta sig i en bil och köra iväg. Jag kan gissa att en stor del av de utgifter nämna ovan beror på rattfylla. Man förlorar omdömet vid berusning, och då ska man inte sätta sig i någon bil. Ändå gör en del folk detta, vilket är beklagligt. Men, även om man inte sätter sig en bil finns det annat som kan ske, som drabbar en själv eller andra. Du som dricker vet vad jag pratar om. Höjden av icke okej beteende jag har sett är att några av mina klasskamrater i gymnasiet, varav en har haft viss stor betydelse för mig på fyllan gått och rökt på. Även om det finns värre former av narkotika, är det fortfarande ett lagbrott och helt onödigt. Först supa sig full, och sen bli hög? Vad är poängen? Hur ser personerns liv ut som gör så? Detta skedde på den enda fest jag medverkade på under studenttiden, och detta var en av anledningarna till att jag inte hade lust med mer. Ska notera att detta inte var anledningen till att jag är nykterist, dock gjorde denna händelse mig allt mer säker på min sak.

Det finns fler anledningar till att jag har hållit mig från alkoholhaltiga festligheter. Jag är inte en särskilt utåtriktad och social person, och det gör sig extremt tydligt när jag är den enda i ett sällskap som inte dricker. Känslan av att vara utanför är kuslig och inte behaglig. När andra skrattar, dricker och uppenbart har roligt med sin sprit, och jag inte har det, känslan är inte trevlig, och vill undvika den till varje pris. Varför dricker jag inte då, kanske du undrar? Varför inte bara gå med?

Detta är svårt. Frågan jag ställt mig så många gånger - varför dricker jag inte? Det lär med detta inlägg stå klart, nu eller senare, varför man inte bör dricka. Hittils har det inte besvarat varför jag inte dricker. Jag ska försöka belysa detta, även om det är svårt. Först och främst, har aldrig haft sugen till att göra det. Mina vänner på högstadiet drack inte, så blev inte indragen i det då. När folk började dricka på gymnasiet, blev jag aldrig inbjuden till något, så kom aldrig i kontakt med spriten då. Det var främst i 2:an och 3:an det blev mer påtagligt. Jag har utvecklat någon bissar rädsla för sprit och dess effekter; gillar inte att förlora kontrollen. När jag är med på vad som sker, när jag kan kontrollera det som sker, då är jag trygg. Oväntade situationer, spontanitet, går stick i stäv med min personlighet. Dessutom har jag aldrig gillat när folk blir fulla och obekanta, som tex mina föräldrar när det väl händer, som tur är inte så ofta.

Känner att jag måste börja avrunda detta inlägg i alla fall.
Fortsättning kommer antagligen, då jag känner att detta inte var det slut jag önskade mig.
Stay tuned!

Nu är den beställd - en ny, fräch iPad 2 med WiFi och 3G, med 16 Gb minne.
Det har varit en del velande kring detta köp, men nu är det alltså gjort! Och, jag känner att jag har gjort ett utmärkt val, utan att ens ha fått den. Den beräknas vara levererad i början av maj, så det är en del väntetid.

Vad ska jag ha en iPad till? Är väl en helt onödig produkt, särskilt om man redan har en bärbar dator? Mitt svar är definitivt nej. Jag är måttligt trött på min "bärbara" dator, stor klumpig och börjar bli lite smått seg. Dessutom drar den ur all kraft ur batterierna på nolltid. I skrivande stund har jag ~5 minuter batteritid! Har redan bytt batteri nyligen, i sommras. Då fick jag ett av HP, men denna gång lär jag få betala över 1000 spänn för ett. Det är en så extremt tråkig uppgift. När iPaden kommer, kommer min släpbara HP få stå hemma istället, där den egentligen passar bättre.

Vad ska jag då ha en iPad till? Först och främst som en smidigare alternativ till datorn. Datorn kommer stå hemma, och iPaden kommer va min nya kompis på resan. Jag reser mycket (1 h buss per dag i genomsnitt), tid som är outtnyttjad om jag inte läser. Men, nu kommer jag kunna surfa, plugga och kolla korta avsnitt av diverse olika serier. På 12 Gb utrymme får jag plats med ungefär 60 avsnitt, vilket är helt okej. Ungefär en månad kommer det ta att se klart dessa, så hålla på och lägga in och ta bort filer kommer inte göras ofta.

Utöver mobiliteten som paden erbjuder är jag väldigt sugen på touchtekniken - jag har aldrig ägt en pryl med touch, och känner att det började bli dags att prova. Jag tycker tekniken verkar lovande, spännande och extremt användarvänlig. Multitouch verkar vara mycket finurligt (man kan tex rotera kartor i Google Earth med två fingrar på ett intuitivt sätt).

Padens eldprov kommerf på min Lund-resa den 30:e maj. Resetiden är ungefär 5-6 h effektiv tid, och ska man tro Apple så är batteritiden tillräcklig för denna resa. Kanske det mest fantastiska med iPaden är just batteritiden, ungefär 10 timmar, jag räknar med att få ut iaf 6-7 timmar blandat användande.

Apple iPad må va en fantastisk bra produkt, Apple kan ju lugnt skryta med sina kvalitéprodukter. Men, ska man säga något negativt om Apple bör jag nämna deras urbota dumma principer. Apple vill, till skillnad från Microsoft, kontrollstyra allt. De definierar strikt vilka filtyper som man får spela upp på Paden, och de begränsar utvecklare av appar till folk med tex en iMac eller bärbar MacBook. Jag som utvecklade med Windows kan alltså inte göra egna appar till paden eller iPhone, men jag jobbar på att kringgå detta, även om det är rätt klurigt!

Nu stundar tentavecka, och en recension av iPad kommer veckorna efter att den kommit.
Stay tuned!

Dagens inlägg tillängas kanske den mest folkkära basråvaran i många, många rätter - Potatisen. Nymodigheter som pasta och ris kanske kan konkurrera med Potatisen, men om man ska se till användningsområden är Potatisen helt oslagbar. Detta inlägg listar vad man kan använda en potatis till.

1. Kokt Potatis - En klassiker. Enkelt, snabbt och funkar till det mesta som har någon form av sås.
2. Stekt Potatis
a. Råstekt - Likt ovanstående väldigt enkelt, och själv föredrar jag stekt. Men, kan tendera att bli lite hårda.
b. Stekt efter kokning - Absolut bästa formen av stekt potatis. Mums!
c. Ungsstekt - Stekt i ugn utan kokning. Funkar bra till mycket.
3. Bakad potatis - Å så gott, synd bara att man inte gör det oftare. Serveras med smörgrotta och kryddor.
4. Friterad potatis (Pommes) - På gränsen till övergott, och säkerligen alldeles för gott för hälsans skull.
5. Mosad potatis - Gott till tex fiskpinnar. Helst gjort med smör, grädde+mjölk och lång bearbeting för fluffighet!
6. Chips - DAGS FÖR FREDAGSMYYYYYYYS!
7. Rå potatis. Va fan Håkan Bråkan Andersson?

Länge levande potatisen :D

Jag har som princip att inte diskutera tre ämnen "in public". På fel ställen skulle dessa innebära politiskt självmord och jag kanske skulle framstå som en idiot eller vansinnig person. Men, här på bloggen känner jag att jag åtminståne kan nämna dessa tre ämnen och reflektera kort om dem i framtida inlägg.

De tre för mig "tabubelagda" ämnena:
1. Kommunism
2. Bensinpriser
3. Alkohol och dess negativa effekter

Om jag på något sätt ska ranka dessa och mina åsikter i dessa efter vilket effekt dessa åsikter har bland oliksinnande, antar jag att bensinpriserna skulle vara det värsta, och alkoholteoerierna de minst irriterande och mest acceptabla. Men det jag helst inte pratar om, är kommunism. Det är ett ganska dystert ämne för många, och jag kommer spinna vidare på detta i ett senare inlägg. Kommer givetvis spinnare vidare på de andra två också, när lusten faller sig på.

Nu tänker du säkert, vad menar han med dörrar?
I denna lilla text ska ordet dörr tolkas som möjligheter i livet; möjligheter att ändra bana, möjlighet att utveckla sitt kunnande.

Den sittande regeringen gjorde stora satsningar på yrkesförberedande gymnasieprogram. Tanken är, som den för det mesta är, god med denna idé. Det är bra med praktik (så länge inte arbetsgivarna utnyttjar gratis arbetskraft) och bra med anknytningar till arbetslivet redan på gymnasiet. Förr fanns det flera dörrar inom utbildningar som dessa, som kunde leda till högre utbildningar om man så önskade. Den sittande regeringen stängde dessa dörrar.

Jag hörde på TV4 i morse att satsningarna nu visat sig vara en flopp. Ett fatalt misslyckande, helt enkelt. Antalet ansökningar till ett yrkesförberedande gymnasieprogram minskade med 10%. Anledning till denna nedgång bör vara att regeringen stängde de smarta dörrar som fanns, och blockerar på så vis en elevs möjligheter att studera vidare om man så vill, eller byta bana. Min uppfattning är den att så många dörrar som möjligt ska stå öppna för så många elever och individer som möjligt. Man ska inte bestämma hela sitt liv redan vid sitt gymnasieval.

Det var ju av just denna anledning som vår kära utbildningsminster Jan Björklund helt plötsligt ändrade sig gällande det meritpoängsystem som han och sina borgarkollegor planerade att sätta i verket. Han insåg plötsligt att elever inte kan veta vad de ska bli i framtiden och att systemet var alldeles för krångligt att förstå sig på. Nu kommer meritpoäng bara delas ut i ett fåtal ämnen, bl.a språk.

Så vad kan vi dra för slutsats av allt detta? Bl.a att det är synd att höra att bra idéer implementeras med fel metoder och låter skattepengar rinna ut i sanden. Skärp dig nu, Jan Björklund!

Den nuvarande tentaperioden är den sämsta hittils.

Vad är en tentaperiod? Jo, det är veckorna precis innan en tentamen på ett universitet. Det är under dessa veckor som studenter får lägga på ett kål och studera ämnet i en mycket intensivare grad än under föreläsningsperioden. En tentaperiod brukar variera i längd, från fem dagar upp emot fjorton dagar.

Själv föredrar jag att sammarbeta med andra under tentaveckor. Att man sitter tillsammans, löser och diskuterar uppgifter (tex från gamla tentor) är det för mig absolut bästa sättet för snabb inlärning. Att sitta och läsa i en överdimensionerad bok och bombarderas med tusentals smådetaljer som inte är relevanta är jobbigt och tidsödande. Dessutom tappar jag sugen väldigt snabbt och gör nåt roligare istället.

Den nuvarande tentaperioden är den sämsta hittils. Varför? Jo, för att alla övriga kursdeltagare inte verkar vara så intresserade av att sammarbeta med mig eller andra. Så här var det inte förr, då satte vi oss och gick igenom tentor i minst en vecka innan tentamensdatum. Men nu, nej nu försvinner alla bara iväg hem eller gym eller annat. Kanske de alla är mina motsatser; de lär sig bäst genom att nöta informationen på egen hand. Eller så bryr de sig inte så mycket om att klara av tentorna.

Visst, vissa typer av uppgifter lämpar sig bäst att göra själv i lugn och ro, men för mig är de en försvinnande liten del av det totala antalet. Dessutom är jag något trött på att alltid vara den som ska pusha på för att man ska skapa tex en studiecirkel. Jag vet inte en endaste gång som någon annan frågat MIG om vi ska plugga...eller göra nåt annat, vad som helst. Nu ska jag inte avvika från ämnet, men det är nästintill oundvikligt. Antingen är det alla andra som har andra preferabla inlärningsformer, eller så är det något med mina (eller mig) som de stör sig på.

Jag kan inte gå runt och fråga alla hur de föredrar att göra saker, skulle framstå som tjatig... Vad bör jag göra?

Nu ska jag återgå till att laga mat, och sen får jag plugga själv igen.

I natt hade jag en en dröm. Först var den spännande och full av förväntningar, men blev senare en mycket obehaglig mardröm. Drömmen utspelade sig i ett land nånstans i den kalla norden, där många människor en dag gick och stoppade papperslappar i lådor. När detta var gjort, så tog man och räknade alla lappar och sammanställde statestik över vilken färg lapparna hade. Nästan 6 % av människorna som lagt lappar måste ha varit arga. Jag tror de var arga på och rädda för människor från andra länder, som enligt utsago kom och tog deras jobb, tog deras skattepengar och begick en massa brott. Alla andra människor blev arga på dessa 6 % och på den lilla grupp som de 6% motsvarade. De ville inte leka med dem i framtiden, inte ens befinna sig i samma rum. Jag minns att jag också blev väldigt arg och upprörd.

När jag vaknade imorse insåg jag att det inte var någon dröm. Svenska folket har nu röstat in ett främlingsfientligt parti, med rötter i nazism och nynazism och med kopplingar till Vit Makt-rörelser och andra odemokratiska organistaioner, in i vår riksdag. De skall nu, i fyra år framåt, vara med och styra vårt land.

Det är nu Sverigedemokraterna öppet måste bekämpas, bemötas och granskas. Vi får inte för en sekund ge upp för våra demokratiska ideal, som de inte förspråkar. De ska inte finna stöd hos något annat parti, och långsamt ska de vittra sönder innifrån och utifrån. De kommer ställas mot riktiga politiker i kammaren, de kommer att bli tvugna att stå upp för sina högerextrema åsikter, och vi ska visa dem att de har fel. Sverigedemokraternas slöja ska börja falla, och jag anser att det är vår skyldighet att medverka till detta.

Stöd kampen mot extremism, rasism och låtsaspolitiker! Ge aldrig upp!

Har precis sett färdigt filmen Where The Wild Things Are (Till vildingarnas land), baserad på boken med samma namn, av Maurice Sendak. Och vad ska man säga? Helt underbar film!

När jag var liten läste jag boken, och detta var massa år sedan. Lägg till detta att jag genom mina år slukat oräkernligt antal böcker. Ändå är denna bok något jag minns, även om detaljer har försvunnit. När jag först hörde att boken skulle bli film, och när jag såg trailern, blev jag upprymd. Detta var för över ett år sedan, och nu har jag äntligen kommit till skott.

Även om det, som alltid, är vissa ändringar i handlingen från boken till filmen, tycker jag filmskaparna verkligen har lyckats, främst med karaktärerna. De är verkligen stora, monstruösa och roliga. Filmen blandar humor, äventyr och en massa allvar och symbolik i en ypperlig blandning, som verkligen berör.

Filmen handlar om Max, en pojke med vilda fantasier och ibland överdriven oförskämdhet. En kväll hamnar han i bråk med sin mamma, och förvisas till sitt rum utan middag. Han flyr huset, ut i natten och startar där sitt påhittade äventyr till Vildingarnas Land, en ö befolkat med ett gäng riktigt ludna och groteska tingestar. Här blir Max strax kung, och lovar att ställa allt till rätta bland monstren.

Detta är, vilket är uppenbart, ursprungligen en saga för barn. Men det är först nu i (nästan) vuxen ålder som jag kan känna hur symbolisk och djup denna historia verkligen är, för som barn är detta inget man tänker på. Då var det bara spännande att följa en kille som mötte en massa stora och lite småläskiga monster.

Jag rekomenderar dig verkligen att se denna film om du inte redan gjort det, och skickar med länk till trailern på youtube!

http://www.youtube.com/watch?v=SsZXKLtDb-k

Sitter och kollar på en debatt på TV4, och nyss pratades det om skolan. Därför tänkte jag reflektera lite över detta alltid lika intressanta ämne.

Var ska man börja? Betygen kanske? Det är ingen hemlighet att jag är en aktiv motståndare till betyg i den form som finns i dag. Anledningen är mycket simpel. Jag har själv som alla andra gått i skolan, och jag har själv lagt märke till vissa saker. För det första, vad är betyget ett mått på? Kunskap? Knappast, betyget är ett mått på hur många poäng man fått på sista provet i en kurs, eller sammanlagda resultatet på flera prov. En bokstav eller siffra som egentligen saknar helt innehåll och information vad eleven kan, vad eleven är extra bra på, och vad eleven bör jobbar mer med. Betyg är inte något konstuktivt, det hjälper inte en elev mer än att han/hon blir glad om ett högt betyg delas ut. Det för mig osökt in på "för det andra". För det andra kan betyg omhes av en onödig hets. Jag har sett kamrater som blivit besvikna när de inte fått högsta betyg, då de missat någon poäng på ett prov. Är det såhär vi ska ha det? En liten ynka poäng som avgör så mycket! Skriftliga omdömen skulle lösa dessa problem, och det är jag helt övertygad om. Men, jag är också positiv till en kompromiss med mer omdömen och mindre betyg, som kommer senare i skolan. Universitet tycker jag fortfarande ska ha betyg, med skalan U G VG och inget annat.

Däremot tycker jag inte prov/tentor ska försvinna, nej, de bör ligga som en del i den skriftliga och muntliga bedömning som ska ske av eleven. Men, jag är mycket positiv till andra bedömningsgrunder; fördjupningsarbeten, muntliga redovisningar, grupparbeten, studiebesök med rapportskrivning. Läxor däremot är något som är förlegat och hör forntiden till. Jag anser att skolan i alla fall till viss mån ska spegla arbetslivet. Yrken där man först kommer till sin arbetsplats, jobbar hårt med massa olika saker nästan samtidigt, åker hem och tvingas arbeta ännu mer för att behålla jobbet är tämligen sällsynta. Har jag fel, överbevisa mig i detta! Ungdomar bör ta sitt egna ansvar, och se till att de som ska bli gjort blir gjort, men läxor borde tas bort omgående!

Jag har en hel del mer att säga om skolan och saker som bör förändras, men är för trött, så får återkomm imorgon! :)

Valet kryper allt närmare, och samhällsdebatten är het kring Sverigedemokraterna. Kommer de in i riksdagen? Kommer de få vågmästarroll? Kommer detta orsaka politiskt instabilitet? Är de demokratiska, eller är de nazister som lagt bort uniformen? Frågorna är många, och en del kommer besvaras den 19e september.


Ingen kan ha undgått att SD har gjort en valfilm som de ville att TV4 skulle sända. TV4 sa blankt nej, vilket är ett beslut som jag tycker endast gynnar SD. TV4 har inte uppgett vad som var olagligt med filmen, och själv ser jag inte heller vad detta skulle vara. Dock, filmen visar väldigt bra vad Sverigedemokraterna tycker; filmen visar ett gäng pensionärer som hotas att köras över av en grupp kvinnor i burka, och berättarrösten säger någit i stil med "invandringsbroms istället för pensionsbroms". Man får tycka vad man vill om detta, men att säga stop för filmen är helt väg att gå.


Och ja, det kommer mera. Sverigedemokraterna är mycket listiga, så de gjorde en "ny" film. Det vill säga, de tog deras första film och censurerade bort delen med kvinnorna i burka som tävlar mot pensionärerna. Till detta la de texten, "Censurerat av TV4" och en hänvisning till deras hemsida, där man kan få se hela orginalfilmen. Jag blev chockad när jag såg att TV4 nu visade denna film i sina reklampauser. Alltså, wtf? Nu har de allt skitit i det blå skåpet vårt kära tv-bolag. De accepterar alltså att SD anklagar dem för censur? Samtidigt som de nästan uppmanar alla tittare att verkligen besöka SDs hemsida för att se filmen. Jag vill påstå att detta agerande är fullkomligt skandalöst. Först hjälper de SD genom att inte visa deras film. Sen hjälper de dem ännu mer genom att indirekt, för alla tv-tittare, erkänna att de censurerade filmen.


Först antog jag att det var TV4 själva som skrivit den texten och "pixlat" den speciella delen av filmen. Då blev jag riktigt upprörd, för politisk censur får aldrig någonsin förekomma i en demokrati. Att jag nu verifierat att det var SD som ändrat filmen, var en lättnad, men inte en speciellt stor en. Det visar bara att TV4 inte bara är odemokratiska, de är dumma också. De gör SD en tjänst.


Så, vad skulle de ha gjort? Enkelt; visat orginalfilmen redan från början. Då hade folk direkt kunnat få se Sverigedemokraternas sanna ansikte. Men, samtidigt förstår jag TV4:s dilemma. De kunde inte ha nekat att visa den reviderade versionen av filmen, men kanske kunde de ha begärt att texten som sa "Censurerat av TV4" kunde tagits bort. Detta är ett intressant problem, och problemet är väl också att texter som denna skulle ge SD ännu mer energi. Men, vad ska jag göra? Censurera mig själv?

Av någon anledning har jag återvänt hit, och jag vill uppmana er till att inte fråga varför. Jag vet ärligt talat inte varför jag kom tillbaka, varför jag ens slutade blogga förra gången. Men något som saknades då kanske nu har kommit tillbaka, tiden får utvisa. Det vill säga, om jag kommer skriva mer än detta återintroducerande inlägg.

Vad kommer bloggen handla om denna gång då, kanske du undrar? Det är ju precis samma adress och samma namn, men temat kanske kommer att ändras. Vad var det ens för tema sist? Någon som kommer ihåg? Jag tror jag vill minnas att temat skulle vara som en blandning av min första blogg (random och oseriös) och gaytalk (reflekterande och överseriös). Kanske kommer jag behålla det temat här, kanske inte.

Alla komplimanger är bra komplianger! Men låt oss ta det från början:

Idag när jag och två klasskamrater var på väg till bussen frågade en av dem, låt oss kalla honom A, hur jag skulle ta det om en gaykille sa till mig att jag så bra ut. Jag svarade, nästan omedelbart, att jag skulle ta det som en komplimang.  För första gången i mitt liv fick jag en extremt stark impuls att berätta för dem om min läggning. Så jag lät A prata klart (minns knappt vad han sa) och sen berättade jag för dem. B sa ingenting, men A gav chockeringen ett ansikte. Detta är första gången jag berättat att jag är gay för någon IRL, det ha ju tidigare varit på msn och liknande. Diskussionen om komplimanger försvann, och ersattes av en något besvärad och chockartad situation. A och B skulle med en buss, så efter jag svarat på en fråga som A ställde, hur jag kunde veta att jag var homosexuell, försvann de på 1:ans buss.

Så här i efterhand inser jag att en lite länge pratstund skulle varit bra. Min impuls var stark, och det måste ha kommit mycket plötsligt och överraskande för dem. Mitt svar på A:s fråga blev inte motiverat. Han antog väl, och sa det några gånger, att jag svarade "komplimang" eftersom jag själv var gay. Men, om sanningen ska fram, så anser jag att alla komplianger är bra komplianger, oavsett vemifrån de kommer. Sedan kan ju syftet bakom komplimangen ifrågasättas. A hade tydligen "fått en gaykille på sig" i går, som efter att A avvisat honom gått till en annan kille och antagligen stött på denna kille också.

Själv skulle jag inte känna obehag, som A gjort, om en tjej gav mig en komplimang. Jag skulle bli överraskad och kanske lite ställd, men också glad. Min poäng är i alla fall att man ska vara glad av alla komplianger man får!

Det finns ju en viss skillnad på att stöta på någon, och ge en kompliang. Det senare misstas säkert för det första i många, många fall. Av just denna anledningen har jag själv valt att sällan ge komplianger till str8a killar för deras utseende, för att inte bli missförstådd. Det har jag blivit, och det var sannerligen ingen kul situation.

Räknestugor är nästan ungefär samma sak som vanliga lektioner på gymnasie och grunskolan. Den stora skillnaden är att man (för det mesta) får räkna/arbeta på egen hand, med handledare som hjälp. Ibland väljer handledaren att föreläsa lite själv, även om det finns speciella tider då det är en riktig föreläsning.

I vår första mattekurs gnällde vissa över att det var så mycket folk i vår räknestuge-grupp. Läraren blev otillräcklig, och de kände att de inte fick nog med hjälp. Så de slutade att gå på föreläsningarna. I kursslutet gjorde vi enkäter om kursen, som underlag för framtida kurser, helt enkelt för att göra saker bättre. Roman lyckades "driva igenom" en mindre räknestugegrupp för oss dataingenjörer, som vi fick uppleva i den andra mattekursen.

Den blev så liten så att läraren där nästan blev överflödig, och gruppen hotades att "stängas ned". Det underliga är, var tusan tog de vägen som gnällde på att gruppen va för stor? När gruppen blev liten och behändig struntade de helt enkelt i den, och riskerade på så vis chansen för oss andra, som föredrar att ha en lärare man kan ställa frågor till ,att ha räknestuga. Då skulle vi tvingas gå till de andra grupperna, som redan var stora.

Så vad är poängen? Jo, jag tycker inte man ska gnälla över något och sen ignorera det när ens gnäll blir hört och det som man gnäller över blir fixat!

Dataingejörerna fortsätter att ha små räknestugor, både i matte och mekanik. På mekaniken idag var vi 6 pers, vara 2 som inte ens går i vår klass och som jag knappt tror räknade mekanik.