Tredje Gången Gillt

Min granne har nyligen avldit. En man som jag känt sedan 13 år tillbaka i tiden. När mamma flyttade hit för tretton år sedan besökte jag och mina syskon min granne väldigt ofta, flög drake, sköt luftgevär och pratade via amtörradio med människor överallt. Idag fick jag av mamma höra att han dött, på väg genom skogen till en annan granne. Jag vet inte orsaken än.

Det kommer alltid fram saker när sånt här händer. Nu vet jag inte hur sant detta är, men det det verkar som om han levde sin sista tid i yttersta fattigdom. Han hade fått åka in till sjukhuset akut för ett tag sen, och efter det fick han gå på medicin. Han slutade även att röka, något som han gjort under många, många år, i alla fall så länge jag känt honom. Men, så helt plötsligt slutade han gå på medicin. Vi misstänker att han helt enkelt inte hade råd att köpa medicin. Kanske var det så illa att han inte ens hade råd med mat. Då ställer man sig frågan; vad FAN är det för välfärdsland vi lever i? Var är den välfärd som vi nästan är lite kända för?

Sånt här finner jag oacceptabelt. Jag är inte beredd att skylla detta på effekter av politiska reformer utfärdade av regeringen, men man blir misstänksam. Varför ska människor som inte kan jobba tvingas till arbete? Varför ska de som inte kan jobba, om de inte jobbar, tvingas leva på svältbelopp? Regeringens argument är väl att de vill komma åt fuskarna. Ja, det är vedervärdigt att fuska till sig pengar bara för att man inte vill jobba. Men, oavsett hur känslokalla och rent av onda försäkringskassan blir kommer fuskarna alltid att kunna fuska. Istället driver man ut arma människor, som min granne, rakt ut i utanförskap och knappt skäliga liv. Min granne gnällde aldrig. Han var alltid hjälpsam, ställde alltid upp med allt vi bad honom om. Han förtjänade bättre.

Jag blir misstänksam. Sånt här hörde jag aldrig om förr. Jag var visserligen yngre, och fattigdom var säkert förekommande, men nu hör man titt och tätt om sånna här "misslyckanden". Jag anser att läkarvård och medicin bör vara gratis. Vi ska inte ha gräddfiler och de med mer pengar ska inte ha mer rätt till sjukvård. Det är en enkel princip om vi vill bevara vår välfärd - där vi delar på utgifterna och hjälper varandra. Om min granne hade berättat om sina problem (om det nu inte bara är ett rykte som går), givetvis hade vi försökt hjälpa honom. I min familj är något sådant en självklarhet.

Jag ser utvecklingen upprörande.

Vi borde protestera, resa oss och säga ifrån. Men, som min skottske lärare ofta påpekar, vi är svenskar. Vi ska vara lugna, samlade och inte föra liv. Men, kanske är det dags att lägga bakom oss vår svenskhet och reagera på de orättvisor som faktiskt finns där ute?

Stay tuned - snart kommer inlägg om Jan Björklunds Elitklasser!

Jag väljer nu att INTE diskutera bensinpriser, trots att jag sa det. Detta inlägg kommer istället handla om en vision, och stegen mot denna vision.

Vägen mot visionen består av tre diskreta och en kontinuerlig fas.

Fas 0 - Den kontinuerliga transfereringsfasen
Fas 0 är den fas som sträcker sig över de andra tre faserna, och är den fas vi redan är inne i. I denna fas fokuserar man på att i allmänhet reducera nyttjandet och utsläppen av koldioxid från motorfordon. Detta har man redan arbetat på ett tag, och jag befarar att bränslesnålhet för en bil är en avtagande exponentialkurva. Den mängd bränsle en bil förbrukar kommer alltså allt långsammare att närma sig ett fixt värde. Detta är dock bara min egen teori.

Fas 0 handlar också om forskning och övergångar från bensin/diesel till rena energier, såsom biogas, el (och kanske etanol om framställningen i sig är miljövänlig). Detta är ju också något som pågått sen vi fick upp ögonen för klimatproblemen, men denna process är långsam.

Fas 1 - Den första elimineringsfasen
Detta är den första och enklaste fasen. Den bygger helt enkelt på att eliminiera onödiga transporter med motorfordon. Främst syftar denna fas till att begränsa och slutligen totalt stoppa helt onödiga nöjesresor med tex bil eller kryssningsfartyg. Genomförande av denna fas kan vara alla möjliga saker, tex att ställa bilen (eller samåka med andra), bojkotta fotbollsmatcher till vilka tusentals människor tar bilen samt att se potentialer med tåg/buss-transporter av varor/gods istället för med lastbilar och flyg.

Fas 2 - Den andra elimineringsfasen
Nu blir det genast mycket svårare. Denna fas syftar till att reducera och slutligen totalt stoppa de flesta långtgående transporter. Denna fas riktar sig alltså främst till förändringar inom transportväsendet i allmänhet. Den första fasen torde va ganska billig, denna fas kan bli snuskigt dyr, men billigt om man jämför med de kostnader en plötslig oljebristskatastrof skulle innebära. I fas 2 måste alltså de flesta långtgående transporter med främst lastbilar bort.

Fas 3 - Utopifasen
Till skillnad från de andra två (tre) faserna handlar denna fas om den slutgiltiga omställningen från bensin/diesel till rena energiformer. I utopifasen (som både kan definieras som den sista kraftansträngningen eller som slutstadiet för civlisationen) är i stortsett alla transportmedel antingen utbytta mot andra, eller så är bränslena utbytta. Dvs, detta innebär inte att bilen helt är borta, utan att de bilar som finns drivs av fullständigt grön energi. Utopifasen är dessutom den fas vi alla bör sträva efter, och den fas som Fas 0 kommer övergå i.

Sammanfattning - Med hjälp av tre diskreta och en kontinuerlig fas kan vi nå ett grönare samhälle (ur transportsynpunkt). Med detta ska inte sägas att det är 100% genomförbart. Vissa element kan bli extremt dyra och nästintill omöjliga att genomföra. Men, jag vill påstå att inget är HELT omöjligt, saker är inte uppdelat i två läger; möjligt och omöjligt (även om vissa tror detta).