Komplimanger
Alla komplimanger är bra komplianger! Men låt oss ta det från början:
Idag när jag och två klasskamrater var på väg till bussen frågade en av dem, låt oss kalla honom A, hur jag skulle ta det om en gaykille sa till mig att jag så bra ut. Jag svarade, nästan omedelbart, att jag skulle ta det som en komplimang. För första gången i mitt liv fick jag en extremt stark impuls att berätta för dem om min läggning. Så jag lät A prata klart (minns knappt vad han sa) och sen berättade jag för dem. B sa ingenting, men A gav chockeringen ett ansikte. Detta är första gången jag berättat att jag är gay för någon IRL, det ha ju tidigare varit på msn och liknande. Diskussionen om komplimanger försvann, och ersattes av en något besvärad och chockartad situation. A och B skulle med en buss, så efter jag svarat på en fråga som A ställde, hur jag kunde veta att jag var homosexuell, försvann de på 1:ans buss.
Så här i efterhand inser jag att en lite länge pratstund skulle varit bra. Min impuls var stark, och det måste ha kommit mycket plötsligt och överraskande för dem. Mitt svar på A:s fråga blev inte motiverat. Han antog väl, och sa det några gånger, att jag svarade "komplimang" eftersom jag själv var gay. Men, om sanningen ska fram, så anser jag att alla komplianger är bra komplianger, oavsett vemifrån de kommer. Sedan kan ju syftet bakom komplimangen ifrågasättas. A hade tydligen "fått en gaykille på sig" i går, som efter att A avvisat honom gått till en annan kille och antagligen stött på denna kille också.
Själv skulle jag inte känna obehag, som A gjort, om en tjej gav mig en komplimang. Jag skulle bli överraskad och kanske lite ställd, men också glad. Min poäng är i alla fall att man ska vara glad av alla komplianger man får!
Det finns ju en viss skillnad på att stöta på någon, och ge en kompliang. Det senare misstas säkert för det första i många, många fall. Av just denna anledningen har jag själv valt att sällan ge komplianger till str8a killar för deras utseende, för att inte bli missförstådd. Det har jag blivit, och det var sannerligen ingen kul situation.
Idag när jag och två klasskamrater var på väg till bussen frågade en av dem, låt oss kalla honom A, hur jag skulle ta det om en gaykille sa till mig att jag så bra ut. Jag svarade, nästan omedelbart, att jag skulle ta det som en komplimang. För första gången i mitt liv fick jag en extremt stark impuls att berätta för dem om min läggning. Så jag lät A prata klart (minns knappt vad han sa) och sen berättade jag för dem. B sa ingenting, men A gav chockeringen ett ansikte. Detta är första gången jag berättat att jag är gay för någon IRL, det ha ju tidigare varit på msn och liknande. Diskussionen om komplimanger försvann, och ersattes av en något besvärad och chockartad situation. A och B skulle med en buss, så efter jag svarat på en fråga som A ställde, hur jag kunde veta att jag var homosexuell, försvann de på 1:ans buss.
Så här i efterhand inser jag att en lite länge pratstund skulle varit bra. Min impuls var stark, och det måste ha kommit mycket plötsligt och överraskande för dem. Mitt svar på A:s fråga blev inte motiverat. Han antog väl, och sa det några gånger, att jag svarade "komplimang" eftersom jag själv var gay. Men, om sanningen ska fram, så anser jag att alla komplianger är bra komplianger, oavsett vemifrån de kommer. Sedan kan ju syftet bakom komplimangen ifrågasättas. A hade tydligen "fått en gaykille på sig" i går, som efter att A avvisat honom gått till en annan kille och antagligen stött på denna kille också.
Själv skulle jag inte känna obehag, som A gjort, om en tjej gav mig en komplimang. Jag skulle bli överraskad och kanske lite ställd, men också glad. Min poäng är i alla fall att man ska vara glad av alla komplianger man får!
Det finns ju en viss skillnad på att stöta på någon, och ge en kompliang. Det senare misstas säkert för det första i många, många fall. Av just denna anledningen har jag själv valt att sällan ge komplianger till str8a killar för deras utseende, för att inte bli missförstådd. Det har jag blivit, och det var sannerligen ingen kul situation.
Räknestugor
Räknestugor är nästan ungefär samma sak som vanliga lektioner på gymnasie och grunskolan. Den stora skillnaden är att man (för det mesta) får räkna/arbeta på egen hand, med handledare som hjälp. Ibland väljer handledaren att föreläsa lite själv, även om det finns speciella tider då det är en riktig föreläsning.
I vår första mattekurs gnällde vissa över att det var så mycket folk i vår räknestuge-grupp. Läraren blev otillräcklig, och de kände att de inte fick nog med hjälp. Så de slutade att gå på föreläsningarna. I kursslutet gjorde vi enkäter om kursen, som underlag för framtida kurser, helt enkelt för att göra saker bättre. Roman lyckades "driva igenom" en mindre räknestugegrupp för oss dataingenjörer, som vi fick uppleva i den andra mattekursen.
Den blev så liten så att läraren där nästan blev överflödig, och gruppen hotades att "stängas ned". Det underliga är, var tusan tog de vägen som gnällde på att gruppen va för stor? När gruppen blev liten och behändig struntade de helt enkelt i den, och riskerade på så vis chansen för oss andra, som föredrar att ha en lärare man kan ställa frågor till ,att ha räknestuga. Då skulle vi tvingas gå till de andra grupperna, som redan var stora.
Så vad är poängen? Jo, jag tycker inte man ska gnälla över något och sen ignorera det när ens gnäll blir hört och det som man gnäller över blir fixat!
Dataingejörerna fortsätter att ha små räknestugor, både i matte och mekanik. På mekaniken idag var vi 6 pers, vara 2 som inte ens går i vår klass och som jag knappt tror räknade mekanik.
I vår första mattekurs gnällde vissa över att det var så mycket folk i vår räknestuge-grupp. Läraren blev otillräcklig, och de kände att de inte fick nog med hjälp. Så de slutade att gå på föreläsningarna. I kursslutet gjorde vi enkäter om kursen, som underlag för framtida kurser, helt enkelt för att göra saker bättre. Roman lyckades "driva igenom" en mindre räknestugegrupp för oss dataingenjörer, som vi fick uppleva i den andra mattekursen.
Den blev så liten så att läraren där nästan blev överflödig, och gruppen hotades att "stängas ned". Det underliga är, var tusan tog de vägen som gnällde på att gruppen va för stor? När gruppen blev liten och behändig struntade de helt enkelt i den, och riskerade på så vis chansen för oss andra, som föredrar att ha en lärare man kan ställa frågor till ,att ha räknestuga. Då skulle vi tvingas gå till de andra grupperna, som redan var stora.
Så vad är poängen? Jo, jag tycker inte man ska gnälla över något och sen ignorera det när ens gnäll blir hört och det som man gnäller över blir fixat!
Dataingejörerna fortsätter att ha små räknestugor, både i matte och mekanik. På mekaniken idag var vi 6 pers, vara 2 som inte ens går i vår klass och som jag knappt tror räknade mekanik.
Om ovisshet
Jag läste på en annan blog nyligen att vår kropp tydligen inte hanterar ovisshet och oro bättre än dåliga nyheter. Detta har jag nu själv fått uppleva, och jag säger det, det är inget att rekomendera.
För att göra en lång historia kort, för ett tag sen uppvisade min kropp skumma symptom på att nåt inte var helt okej, och detta var något jag inte upplevt tidigare. Genast började jag söka på nätet vad det skulle kunna vara, och stötte på det ena hemskare än det andra. Jag beslutade mig hela tiden för att vänta ytterligare en dag för att se om det blev bättre. Det blev det inte. Detta, att inte veta vad man led av, var så mycket värre än de skumma känningar jag hade. Helt ärligt blev jag mentalt instabil i nästan en vecka. Allt var som ett diffust mörker, såg inget ljus nån stans.
Men, jag beslutade mig för att kolla upp det hos doktorn, och det visade sig ju att det inte var något allvarligt alls. Efter att ha följt doktorn ordination ett tag blev allt bra! Nu är jag nog helt frisk! (även om jag nog aldrig var sjuk direkt).
Så mitt råd, är man oviss och orolig över något, kolla upp det. Skulle det vara dåliga nyheter har du i alla fall vetskapen om vad det gäller, även om det såklart oftast är bra nyheter!
För att göra en lång historia kort, för ett tag sen uppvisade min kropp skumma symptom på att nåt inte var helt okej, och detta var något jag inte upplevt tidigare. Genast började jag söka på nätet vad det skulle kunna vara, och stötte på det ena hemskare än det andra. Jag beslutade mig hela tiden för att vänta ytterligare en dag för att se om det blev bättre. Det blev det inte. Detta, att inte veta vad man led av, var så mycket värre än de skumma känningar jag hade. Helt ärligt blev jag mentalt instabil i nästan en vecka. Allt var som ett diffust mörker, såg inget ljus nån stans.
Men, jag beslutade mig för att kolla upp det hos doktorn, och det visade sig ju att det inte var något allvarligt alls. Efter att ha följt doktorn ordination ett tag blev allt bra! Nu är jag nog helt frisk! (även om jag nog aldrig var sjuk direkt).
Så mitt råd, är man oviss och orolig över något, kolla upp det. Skulle det vara dåliga nyheter har du i alla fall vetskapen om vad det gäller, även om det såklart oftast är bra nyheter!
Braxton (part 4)
Exempel 2 - Saknad
Hoppar direkt in på exempel nummer 2. Detta är ett litet tankeexperiment som jag utvecklat. Låt oss först anta att resor fram och tillbaka i tiden är möjliga, samt att tidslinjen är konstant och att man aldrig kan ändra det som hänt.
En person reser från sin vanliga tid till en tid 10 år in i framtiden. Där möter hon sin familj, som hävdar att hon försvann för 10 år sedan och aldrig återvände. Vår tidsresenär blir förbryllad. Hon hade tänkt återvända, visiten i framtiden skulle bli kort. Men, nu ska vi notera, att om hon reser tillbaka i tiden (till sin vanliga tid) för att förhindra att hennes familj saknar henne i 10 år, då kommer ju anledningen till att hon reste tillbaka att försvinna. Hennes familj får ju återse henne. Det betyder, att de 10 år in i framtiden inte kommer möta henne. Vilket i sin tur betyder att tidslinjen har ändrats.
Detta betyder alltså, att vår tidsresenär är fast i framtiden. Detta problem är lite det omvända som nämndes i föregående inlägg. Men, det är mer komplicerat än så. Vår tidsresenär är egentligen inte helt fast, hon är bara förbjuden att resa tillbaka och "ändra" att hon blev saknad. Hon kan fortfarande resa till andra tider, eller så kan man se på det hela på följande sätt: Hon KAN resa tillbaka till sin egen tid, men hennes närvaro där kommer aldrig att bli känd. Med känd menar jag alltså att henns familj aldrig får veta att hon är där. Detta är någelunda problematiskt, dock mycket intresant. Alla hennes försök att få kontakt med sin familj, eller någon som kan kontakta hennes familj, kommer att vara lönlösa. Om hon dock skulle lyckas med detta, måste vi förutsätta att tidslinjen INTE är konstant på något vis. Det är då vi kommer in på....
Parallella (multipla) tidslinjer
Nu blir det genast mycket bökigt, men ska göra mitt bästa för att förklara. Först måste vi göra antaganden
1. Tidslinjen är INTE konstant
2. Ändringar ger upphov till nya tidslinjer
Det första antagandet har vi stött på tidigare. Ska nu förklara det andra. Låt oss nu säga att en tidsreseär lyckas åka tillbaka i tiden och på något vis förhindra en större katastrof, eller vad som helst som markant skulle förändra världen. För att vara extrema, låt oss säga att hon förhindrade den industriella revolutionen, och att världen utan den skulle fortsätta att vara precis som den varit. Teknik skulle inte existera, massproduktion av varor skulle inte existera, förorening av naturen skulle inte existera. Detta är en gigantisk ändring.
Vår tidsresenär gör alltså detta. Vad händer när hon ska återvända till sin egen tid? Det är den frågan som är knepig att besvara. Rent intuitivt skulle man säga att hon skulle återvända till en tid som är fullständigt olikt hennes egen. Men, notera detta: Hennes egen tidslinje, den som hon rest längs under sin resa tillbaka, vad hände med den? Om den inte skulle existera skulle hon knappast själv ha existerat, och skulle knappast kunnat rest tillbaka för att göra ändringen. Då finns bara ett alternativ kvar, och det är antagande 2 - vår tidsresenär har gett upphov till en splittring av tidslinjen.
Tidslinje 1: Denna tidslinje är "orginalet". Här äger den industriella revolutionen rum och alla händelser som leder till att vår tidsresenär åker tillbaka i tiden.
Tidslinje 2: Uppkom av ändringen. Här äger ingen revolution rum, och alla följder av den kommer inte att ske.
Frågan är då, på vilken tidslinje befinner sig vår tidsresenär?
Fundera på den tills nästa inlägg...
En person reser från sin vanliga tid till en tid 10 år in i framtiden. Där möter hon sin familj, som hävdar att hon försvann för 10 år sedan och aldrig återvände. Vår tidsresenär blir förbryllad. Hon hade tänkt återvända, visiten i framtiden skulle bli kort. Men, nu ska vi notera, att om hon reser tillbaka i tiden (till sin vanliga tid) för att förhindra att hennes familj saknar henne i 10 år, då kommer ju anledningen till att hon reste tillbaka att försvinna. Hennes familj får ju återse henne. Det betyder, att de 10 år in i framtiden inte kommer möta henne. Vilket i sin tur betyder att tidslinjen har ändrats.
Detta betyder alltså, att vår tidsresenär är fast i framtiden. Detta problem är lite det omvända som nämndes i föregående inlägg. Men, det är mer komplicerat än så. Vår tidsresenär är egentligen inte helt fast, hon är bara förbjuden att resa tillbaka och "ändra" att hon blev saknad. Hon kan fortfarande resa till andra tider, eller så kan man se på det hela på följande sätt: Hon KAN resa tillbaka till sin egen tid, men hennes närvaro där kommer aldrig att bli känd. Med känd menar jag alltså att henns familj aldrig får veta att hon är där. Detta är någelunda problematiskt, dock mycket intresant. Alla hennes försök att få kontakt med sin familj, eller någon som kan kontakta hennes familj, kommer att vara lönlösa. Om hon dock skulle lyckas med detta, måste vi förutsätta att tidslinjen INTE är konstant på något vis. Det är då vi kommer in på....
Parallella (multipla) tidslinjer
Nu blir det genast mycket bökigt, men ska göra mitt bästa för att förklara. Först måste vi göra antaganden
1. Tidslinjen är INTE konstant
2. Ändringar ger upphov till nya tidslinjer
Det första antagandet har vi stött på tidigare. Ska nu förklara det andra. Låt oss nu säga att en tidsreseär lyckas åka tillbaka i tiden och på något vis förhindra en större katastrof, eller vad som helst som markant skulle förändra världen. För att vara extrema, låt oss säga att hon förhindrade den industriella revolutionen, och att världen utan den skulle fortsätta att vara precis som den varit. Teknik skulle inte existera, massproduktion av varor skulle inte existera, förorening av naturen skulle inte existera. Detta är en gigantisk ändring.
Vår tidsresenär gör alltså detta. Vad händer när hon ska återvända till sin egen tid? Det är den frågan som är knepig att besvara. Rent intuitivt skulle man säga att hon skulle återvända till en tid som är fullständigt olikt hennes egen. Men, notera detta: Hennes egen tidslinje, den som hon rest längs under sin resa tillbaka, vad hände med den? Om den inte skulle existera skulle hon knappast själv ha existerat, och skulle knappast kunnat rest tillbaka för att göra ändringen. Då finns bara ett alternativ kvar, och det är antagande 2 - vår tidsresenär har gett upphov till en splittring av tidslinjen.
Tidslinje 1: Denna tidslinje är "orginalet". Här äger den industriella revolutionen rum och alla händelser som leder till att vår tidsresenär åker tillbaka i tiden.
Tidslinje 2: Uppkom av ändringen. Här äger ingen revolution rum, och alla följder av den kommer inte att ske.
Frågan är då, på vilken tidslinje befinner sig vår tidsresenär?
Fundera på den tills nästa inlägg...
Braxton (part 3)
Mathias anmärkning
Mathias, den gode vän jag nämnde tidigare, kom med en anmärkning. Detta gällde tidslinjens slut. Vi vet att tiden "satte igång" vid Big Bang, Skapelsen, eller vad man vill kalla det. Vi vet dock inget om tidens slut. Hur kommer universum gå under? Och när är detta? Svar utan frågor, som ger upphop till följande tillägg:
Tidslinjen är oändligt lång till följd av slutets ovisshet.
Romans anmärkning
En annan vän jag satt myror i huvudet på är Roman. Han kom med en anmärkning, som är intressant att nämna. Den bygger på ett antagande
(1) Framtiden är föränderlig och inte konstant.
Med andra ord, vi i vår nutid "bygger" hela tiden upp framtiden som en följd av våra ageranden. Små ageranden kan leda till stora inträffanden och stora förändringar av framtiden, detta kallas The butterfly effect. Så med detta antagande (1) gör vi antagandet
(2) Resor in i framtiden är omöjliga
Vi förutsätter fortfarande att resor bakåt i tiden är möjliga. Antag då att en person reser tillbaka i tiden, låt oss säga ett år. När denna person då befinner sig i det förflutna, är hennes framtid helt plötsligt oviss, även om hon nyss kom därifrån. Detta beror ju givetvis på (1), och the butterfly effect. Hennes egentliga nutid har upphört att existera. Därför, enligt (2) är hon fast i denna tid.
En liten twist
Vi antar att personen ovan reser tillbaka i tiden 10 minuter. Därefter väntar hon i 10 minuter, varefter hon reser tillbaka 10 minuter. Hur ser det då ut? Jo, 10 minuter tillbaka i tiden finns då tre versioner av denna person. En som lever sitt vanliga liv, en som väntar på att få åka tillbaka, och en tredje som nyss anlänt. Om denna tredje person väntar 10 minuter, och sen reser tillbaka, och upprepar detta...
Ni förstår själva. I 10 minuters tid finns en hord av tidsresenärer, alla samma person. Dock bara i10 minuter, för när nutiden är uppnådd kommer ju alla dessa att resa tillbaka. Om de dock gemensamt skulle komma överens om att inte åka tillbaka, ja, då skulle det ge upphov till en mängd paradoxer.
(Twisten ovan förutsätter att det förflutna är föränderligt likaså. Själv tror jag inte på detta, men kul är det :P)
Williams anmärkning
För den som vill läsa om the Butterfly Effect kan ni gå in här: http://en.wikipedia.org/wiki/Butterfly_effect
Mathias, den gode vän jag nämnde tidigare, kom med en anmärkning. Detta gällde tidslinjens slut. Vi vet att tiden "satte igång" vid Big Bang, Skapelsen, eller vad man vill kalla det. Vi vet dock inget om tidens slut. Hur kommer universum gå under? Och när är detta? Svar utan frågor, som ger upphop till följande tillägg:
Tidslinjen är oändligt lång till följd av slutets ovisshet.
Romans anmärkning
En annan vän jag satt myror i huvudet på är Roman. Han kom med en anmärkning, som är intressant att nämna. Den bygger på ett antagande
(1) Framtiden är föränderlig och inte konstant.
Med andra ord, vi i vår nutid "bygger" hela tiden upp framtiden som en följd av våra ageranden. Små ageranden kan leda till stora inträffanden och stora förändringar av framtiden, detta kallas The butterfly effect. Så med detta antagande (1) gör vi antagandet
(2) Resor in i framtiden är omöjliga
Vi förutsätter fortfarande att resor bakåt i tiden är möjliga. Antag då att en person reser tillbaka i tiden, låt oss säga ett år. När denna person då befinner sig i det förflutna, är hennes framtid helt plötsligt oviss, även om hon nyss kom därifrån. Detta beror ju givetvis på (1), och the butterfly effect. Hennes egentliga nutid har upphört att existera. Därför, enligt (2) är hon fast i denna tid.
En liten twist
Vi antar att personen ovan reser tillbaka i tiden 10 minuter. Därefter väntar hon i 10 minuter, varefter hon reser tillbaka 10 minuter. Hur ser det då ut? Jo, 10 minuter tillbaka i tiden finns då tre versioner av denna person. En som lever sitt vanliga liv, en som väntar på att få åka tillbaka, och en tredje som nyss anlänt. Om denna tredje person väntar 10 minuter, och sen reser tillbaka, och upprepar detta...
Ni förstår själva. I 10 minuters tid finns en hord av tidsresenärer, alla samma person. Dock bara i10 minuter, för när nutiden är uppnådd kommer ju alla dessa att resa tillbaka. Om de dock gemensamt skulle komma överens om att inte åka tillbaka, ja, då skulle det ge upphov till en mängd paradoxer.
(Twisten ovan förutsätter att det förflutna är föränderligt likaså. Själv tror jag inte på detta, men kul är det :P)
Williams anmärkning
För den som vill läsa om the Butterfly Effect kan ni gå in här: http://en.wikipedia.org/wiki/Butterfly_effect
Braxton (part 2)
Jag blev så inne i tänket att jag beslutade att skriva andra delen nästan omedelbart. Frågan är, vad ska jag skriva om idag? Jo, detta inlägg kommer att ställa upp den mest grundläggande regeln för tidsresor. Någon kommer säga emot mig, men eftersom tidsresor är helt teoretiskt eftersom det aldrig kan bevisas på något sätt, får jag resonera kring ämnet precis som jag vill.
Regeln jag pratar om är satsen om tidslinjens oföränderlighet, ett uttryck jag precis kom på! Den kan väl formuleras ungefär så här:
Tidslinjen är konstant, det som har hänt, det har hänt, och kan aldrig förhindras. Det som kommer att ske, det kommer att ske, och kan aldrig förhindras. Nuet är relativt.
Ödet finns alltså, med andra ord. Du kan aldrig åka tillbaka i tiden och förhindra något som är känt att det sker, med andra ord. Jag tänkte "illustrera" detta med ett exempel.
Exempel 1 - Mordförsöket
Låt oss välja en mycket känd person, som var diktator i tyskland under andra världskriget. Man vet att han tog livet av sig i sin bunker när han kände hopplösheten krypa sig på. Flera gånger under sin livstid försökte folk mörda honom, men alla försök misslyckades. Låt oss nu tänka att det fanns ett försök på hans liv tidigt under hans "karriär" (eller vad man ska kalla det). Detta försök mörklades, och vi vet egentligen inte om det. Vi har också tillgång till en tidsmaskin. En tidsmaskin referer till förmågan att förflytta sig i tiden, och behöver inte vara en maskin i ordets sanna bemärkelse.
Vi bestämmer oss för att mörda diktatorn. Vi reser tillbaka i tiden, till en tid innan han blivit riktigt känd. Egentligen vet vi att vi borde misslyckas, för vi känner till lagarna för tidsresor, men försöker ändå. Vi planterar gift, bomber, och skyttar som ska ta död på honom. Men, alla dessa misslyckas, och det hela mörkläggs.
VI genomförde alltså det försök som mörklades, och hur många gånger vi än försökte mörda honom på sätt som inte är allmänt kända skulle de misslyckas. Det skulle vara ett meningslöst företag, diktatorn skulle dö i sin bunker, det är bara så. Om vi skulle resa tillbaka och genomföra något av de kända attentat, ja då skulle det vara vi som gjorde dem, och de som låg bakom de attentaten avrättades, alltså skulle vi avrättas.
Det jag försöker klargöra är att tidslinjen verkligen är konstant. Saker kan inte ändras.
Dock, detta resonemang ger upphop till vissa paradoxer. Men, ska inte prata om paradoxer så här tidigt i serien.
Kanske ni vill veta vem Braxton är nu? Jag har bestämt, ni får googla honom. Kan säga att han är en karaktär i en nördig TV-serie.
Regeln jag pratar om är satsen om tidslinjens oföränderlighet, ett uttryck jag precis kom på! Den kan väl formuleras ungefär så här:
Tidslinjen är konstant, det som har hänt, det har hänt, och kan aldrig förhindras. Det som kommer att ske, det kommer att ske, och kan aldrig förhindras. Nuet är relativt.
Ödet finns alltså, med andra ord. Du kan aldrig åka tillbaka i tiden och förhindra något som är känt att det sker, med andra ord. Jag tänkte "illustrera" detta med ett exempel.
Exempel 1 - Mordförsöket
Låt oss välja en mycket känd person, som var diktator i tyskland under andra världskriget. Man vet att han tog livet av sig i sin bunker när han kände hopplösheten krypa sig på. Flera gånger under sin livstid försökte folk mörda honom, men alla försök misslyckades. Låt oss nu tänka att det fanns ett försök på hans liv tidigt under hans "karriär" (eller vad man ska kalla det). Detta försök mörklades, och vi vet egentligen inte om det. Vi har också tillgång till en tidsmaskin. En tidsmaskin referer till förmågan att förflytta sig i tiden, och behöver inte vara en maskin i ordets sanna bemärkelse.
Vi bestämmer oss för att mörda diktatorn. Vi reser tillbaka i tiden, till en tid innan han blivit riktigt känd. Egentligen vet vi att vi borde misslyckas, för vi känner till lagarna för tidsresor, men försöker ändå. Vi planterar gift, bomber, och skyttar som ska ta död på honom. Men, alla dessa misslyckas, och det hela mörkläggs.
VI genomförde alltså det försök som mörklades, och hur många gånger vi än försökte mörda honom på sätt som inte är allmänt kända skulle de misslyckas. Det skulle vara ett meningslöst företag, diktatorn skulle dö i sin bunker, det är bara så. Om vi skulle resa tillbaka och genomföra något av de kända attentat, ja då skulle det vara vi som gjorde dem, och de som låg bakom de attentaten avrättades, alltså skulle vi avrättas.
Det jag försöker klargöra är att tidslinjen verkligen är konstant. Saker kan inte ändras.
Dock, detta resonemang ger upphop till vissa paradoxer. Men, ska inte prata om paradoxer så här tidigt i serien.
Kanske ni vill veta vem Braxton är nu? Jag har bestämt, ni får googla honom. Kan säga att han är en karaktär i en nördig TV-serie.
Braxton (part 1)
Inledning
Nu till något helt annat. Rubriken (namnet på mannen på bilden, givetvis) kan ses som väldigt kryptisk, men allt får sin förklaring lite länge fram. Detta är det första inlägget i en serie (av obestämt längd) av inlägg, som förmodligen inte kommer hamna i ordning. Vad är då temat? Det kommer avslöjas bara lite länge fram, men kanske har du redan räknat ut det, om du heter Mathias. Om du i så fall tror att det handlar om tidsresor, kan du ju sluta läsa nu. Temat är alltså tidsresor. För folk som undrar vem Mathias är och varför han har något emot tidsresor, kan jag avslöja att han är en kompis som hatar (eller ogillar, snarare) allt som har med tidsresor att göra. Han jämför tidsresarlogik med hur man t.ex försöker förklara hur det är möjligt att lyfta sig själv i håret. Vilket givetvis inte går, även om man har provat när man var ung och inte lika smart som nu.
Tidsresor är alltså omöligt, det vet nog de flesta. Men, det går fortfarande att resonera kring det, och det är det jag kommer göra in Braxton-inläggen. De som tycker detta verkar för flummigt och hellre vill läsa om allt jag irriterar mig på, skippa dessa inlägg. De kommer att bli ganska långa och säkerligen obegripliga. För att göra dem mer begripliga kommer det kräva mer förklaringar, vilket kommer att leda till ännu längre inlägg. Men, så sätter vi igång!
Några ord om tid
För att fortsättningen ska bli mer begriplig tänkte jag börja förklara lite om tid och hur man bör se tid. Enklast blir det om man ser tiden som en (obruten) linje. Denna linje, som rimligtvis kallas tidslinjen, sträcker sig från skapelsen av universum, till förintelsen av universum. Före och efter dessa tidpunkter existerar inte tiden. Därför måste vi definiera en lag gällande tidsresande, som bygger på detta. Men, mer om detta nån annan gång.
Tiden är alltså en linje. Vanligtvis befinner vi oss på linjen, då vi kan se tillbaka (minnas) det som skett tidigare och förutsäga (snarare gissa) vad som kommer att ske. Hela tiden rör vi oss framåt på linjen, mot dess slut, även om vi själva dör långt innan tidslinjen kommer ta slut. Men, för att begripa sig på tidsresor, bör vi se på tidslinjen utifrån, som när man ritar en tidslinje på historialektionen, och markerar stora, viktiga händelser i historien. För tidsresarteori, kan vi inte rita denna linje, utan bara föreställa oss den. Det avgörande här är dock att om vi gör nedslag på olika punkter på linjen, kommer vi då att återigen vara på den. Hade jag kunnat rita så skulle jag gjort det, men hoppas det blir begripligt ändå.
Några första ord om tidsresor
När jag nyss pratade om nedslag, pratade jag egentligen om tidsresor till olika tillfällen längs tidslinjen. Man utgår från sin egen tid, och tar sig, på ett ganska mirakulöst sätt, till en annan tid. Här finns inga gränser för vad som är möjligt, förutom: Man kan bara resa till punkter på tidslinjen. Att försöka resa till en punkt då tid inte existerar är omöjligt. Detta är alltså en regel för något som egentligen inte är möjligt, vilket kanske kan ses ironiskt. När man ändå kan bryta mot fysikens alla lagar och resa i tiden, varför kan man inte då resa till en "tid" innan Big Bang? (eller Skapelsen, om man är kristen). Svaret är, man måste begränsa sig. Utan begränsningar kan man riskera att irra bort sig fullständigt. Denna regel, eller förutsättning om man så vill, kommer jag referera till som (1) i framtiden.
Detta var alltså starten på den serie inlägg som ska handla om tidsresor. Vem Braxton är, kommer avslöjas i Braxton (part 2). Eller så kan du googla det.
Nu till något helt annat. Rubriken (namnet på mannen på bilden, givetvis) kan ses som väldigt kryptisk, men allt får sin förklaring lite länge fram. Detta är det första inlägget i en serie (av obestämt längd) av inlägg, som förmodligen inte kommer hamna i ordning. Vad är då temat? Det kommer avslöjas bara lite länge fram, men kanske har du redan räknat ut det, om du heter Mathias. Om du i så fall tror att det handlar om tidsresor, kan du ju sluta läsa nu. Temat är alltså tidsresor. För folk som undrar vem Mathias är och varför han har något emot tidsresor, kan jag avslöja att han är en kompis som hatar (eller ogillar, snarare) allt som har med tidsresor att göra. Han jämför tidsresarlogik med hur man t.ex försöker förklara hur det är möjligt att lyfta sig själv i håret. Vilket givetvis inte går, även om man har provat när man var ung och inte lika smart som nu.
Tidsresor är alltså omöligt, det vet nog de flesta. Men, det går fortfarande att resonera kring det, och det är det jag kommer göra in Braxton-inläggen. De som tycker detta verkar för flummigt och hellre vill läsa om allt jag irriterar mig på, skippa dessa inlägg. De kommer att bli ganska långa och säkerligen obegripliga. För att göra dem mer begripliga kommer det kräva mer förklaringar, vilket kommer att leda till ännu längre inlägg. Men, så sätter vi igång!
Några ord om tid
För att fortsättningen ska bli mer begriplig tänkte jag börja förklara lite om tid och hur man bör se tid. Enklast blir det om man ser tiden som en (obruten) linje. Denna linje, som rimligtvis kallas tidslinjen, sträcker sig från skapelsen av universum, till förintelsen av universum. Före och efter dessa tidpunkter existerar inte tiden. Därför måste vi definiera en lag gällande tidsresande, som bygger på detta. Men, mer om detta nån annan gång.
Tiden är alltså en linje. Vanligtvis befinner vi oss på linjen, då vi kan se tillbaka (minnas) det som skett tidigare och förutsäga (snarare gissa) vad som kommer att ske. Hela tiden rör vi oss framåt på linjen, mot dess slut, även om vi själva dör långt innan tidslinjen kommer ta slut. Men, för att begripa sig på tidsresor, bör vi se på tidslinjen utifrån, som när man ritar en tidslinje på historialektionen, och markerar stora, viktiga händelser i historien. För tidsresarteori, kan vi inte rita denna linje, utan bara föreställa oss den. Det avgörande här är dock att om vi gör nedslag på olika punkter på linjen, kommer vi då att återigen vara på den. Hade jag kunnat rita så skulle jag gjort det, men hoppas det blir begripligt ändå.
Några första ord om tidsresor
När jag nyss pratade om nedslag, pratade jag egentligen om tidsresor till olika tillfällen längs tidslinjen. Man utgår från sin egen tid, och tar sig, på ett ganska mirakulöst sätt, till en annan tid. Här finns inga gränser för vad som är möjligt, förutom: Man kan bara resa till punkter på tidslinjen. Att försöka resa till en punkt då tid inte existerar är omöjligt. Detta är alltså en regel för något som egentligen inte är möjligt, vilket kanske kan ses ironiskt. När man ändå kan bryta mot fysikens alla lagar och resa i tiden, varför kan man inte då resa till en "tid" innan Big Bang? (eller Skapelsen, om man är kristen). Svaret är, man måste begränsa sig. Utan begränsningar kan man riskera att irra bort sig fullständigt. Denna regel, eller förutsättning om man så vill, kommer jag referera till som (1) i framtiden.
Detta var alltså starten på den serie inlägg som ska handla om tidsresor. Vem Braxton är, kommer avslöjas i Braxton (part 2). Eller så kan du googla det.
